Ett exempel från verkligheten handlar om Peter och hur han hittade balansen i sitt ledarskap. 
Peter kom till mig för att han tyckte att hans personal inte kunde göra något själva utan att fråga honom om varje liten detalj. – Det är så frustrerande att de inte kan jobba självständigt, sa Peter. Jag förstår inte, jag tycker att jag är en bra och stark ledare. Ok, sa jag låt oss träffa Giza och se om hon kan belysa ditt ledarskap. Sagt och gjort, Peter, Giza och jag samlades i paddoken. När hälsningsceremonin var avklarad och alla presenterade för varandra bad jag Peter be Giza gå ifrån oss och till andra sidan av paddoken. Han fick själv välja om han skulle gå med eller lösa det på ett annat sätt. Peter löste det på ett annat sätt… Han stod helt sonika kvar och sa (beordrade) Giza att gå till andra sidan paddoken. Och det gjorde hon, men inte hur som helst. För vart och vartannat steg hon tog stannade hon och tittade på Peter som för att få OK att hon var på rätt väg. (Inte ett vanligt beteende hos Giza, eller någon annan häst heller för den delen…). Ok, intressant sa jag, är detta något du känner igen, frågade jag Peter? Ja sa han precis såhär är min personal, de kan f…n i mig inte ta ett steg utan att de måste fråga…
Jaha sa jag, låt oss testa en grej, vi tar på Giza grimma och grimskaft (4 m långt rep) och går till hagen. (Saken är den att Giza mycket väl vet var hennes hage är och när hon är på väg dit, Peter och Giza var alltså överens om målet och vart de skulle). Efter lite inledande instruktionen om hur man leder en häst och håller i ett rep gick de ut ur paddoken och bort mot hagen. Efter vägen växte gräset förföriskt grönt och lockande, så Giza passade på att försöka ta sig en tugga. Men nej, Peter var på hugget och precis innan hon fått ner nosen tillräckligt långt drog han till i repet och lyfte upp hennes huvud. Ok, sa jag vad hände här? Är detta något du brukar göra med personalen också, ni är överens om målet men om de gör minsta lilla avsteg från hur du hade tänkt att ta dig dit säger du till? – Efter lite funderande höll Peter med, det var nog så att han hade en väldigt bestämt uppfattning om hur de skulle ta sig till målet och var snabb med att meddela det. Peter – sa jag, lita på att Giza vet vart ni ska och att hon hittar vägen till hagen (hon har ju gått den förut…). Du har 4 m rep (slack) utnyttja det men avvik inte från din väg mot målet och låt henne lösa eventuella problem som uppstår på sitt sätt. OK, sa Peter och de fortsatte att gå. Efter några meter försökte Giza åter igen ta en tugga av det frestande gräset. Hon böjde ner huvudet och den här gången fortsatte Peter bara att gå och släppte efter på repet. Precis innan repet sträcktes lyfte Giza upp huvudet och fortsatte gå och såg dessutom mycket nöjd ut.! Aha, sa Peter jag fattar, om jag väntar med att säga till kan de lösa problemet på sitt sätt och på så sätt bli mer självständiga!
En insikt som inte tog många minuter att få men som ändrade Peters ledarstil radikalt till både hans och personalens glädje. Han hade fått mer balans i sitt ledarskap.